Att ha vänner som man bara vet att man kommer ha för alltid är något som inte alla får uppleva. Jag har faktiskt sån tur att jag har ett par stycken. En utav dom har reagerat starkare på att jag ska flytta och jag blir på ett sorgligt sätt glad (förklaringen kommer) över att hon känner så. Hon är den enda som reagerat så starkt och jag är glad för att jag vet att jag betyder så mycket för en annan person. Jag är ledsen för att hon är ledsen, men ändå glad.

Jag har satt ett avtryck i hennes liv, och ett avtryck försvinner inte så lätt det ska du veta!

Hon är älskad av Melanie (Neo har inte vett än att älska någon annan än mig, men han kommer känna precis likadant när han blir större) och av mig. Hon har funnits vid min sida länge nu, och hon kommer stanna där vart jag än bor. Jag är så oändligt tacksam för dagens teknologi, den senaste tiden mer än någonsin, och nu kommer den bli ännu viktigare.

 

Du kommer aldrig bli av med mig, jag är bara ett samtal bort och du kommer inte slippa oss. Varken mig, Philip eller monsterkidsen. I love you systra mi, alla andra ord är egentligen överflödiga!

 

Hjärnan maler hela dagarna och ingenting hinns med. I varje fall känns det så. Nu blev allt så hastigt och lustigt eftersom jag faktiskt fick en lägenhet. Känns lite pirrigt i magen att jag snart ska skriva på mitt allra första egna hyreskontrakt! 

 

Dock innebär det att jag har ÄNNU MER att göra *får smått panik av att ens tänka på det* För nu har jag inte råd att anlita flyttstäd och jag får be till gudarna att jag hittar dom försvunna nycklarna för annars kommer detta bli en väldigt dyr historia... så... dagis och räkningar är uppsagda, ungefär halva lägenheten är nerpackad (mao massa kvar att packa). Och jag måste anmäla mig till universitetet med! 

Rörigt rörigt, och stressigt stressigt i min hjärna. Får ta och sätta mig ner och skriva en lista snart så inget viktigt glöms bort. Hua....

så många krypsteg i rad tog lilleman för en liten stund sen. Bara nu i september har det hänt så galet mycket! Han har börjat krypa, ställa sig mot saker, ta steg mot gåstolen (han ställer sig mot den, den rullar iväg och han följer efter), han har ätit sin första macka, han har fått sin första tand. Och allt detta på mindre än två veckor! Helt fantastiska är barn! Vad ska jag göra? han börjar bli så stor, min lille kille ♥

Neo (Nu är det andra dagen jag skriver på detta inlägget så jag hoppas verkligen att jag hinner klart nu!)

 

Den första tiden med Neo har gått så oerhört fort. Han är på många sätt väldigt lik Melanie, men det finns även många drag som skiljer dom åt.

 

Neo är en riktig mammagris. Han älskar att amma och han älskar att sova hos mig. Inte lätt att lägga ner honom även om han sover tungt. Han är även den extremt busig, han älskar att försöka äta allt han kommer över för att jag sedan ska bända det ur munnen på honom. Han hoppar till och med till och skrattar när jag ropar "lilleman" när han gör nåt fel! Så grymt smart unge haha!

 

Han tog sina tre första små krypsteg igår, innan har han föredragit att åla, men om några dagar kanske han till och med kryper. (tanken slog mig just att då måste jag städa här hemma så han inte kommer åt nåt för han ställer sig även upp mot allt!) Dom ljuden han har för sig just nu är ma-ma-ma-ma när han är ledsen och i övrigt säger han bö-bö-bö-bö typ.

 

Han äter ALLT, och då menar jag allt! Utom just det jag vill att han ska kunna få i sig ibland (välling och ersättning) till skillnad från storasyrran som älskat flaskan från första stund!

 

Det är svårare att komma på vad han gillar, om man jämför när jag skrev om Melanie. Han gillar trots allt inte så mycket, mest att vara där alla andra är och hänga hos mig. Han gillar....bröst, uppmärksamhet och att äta ! kommer jag på nåt mer så skriver jag det senare. Personligheten är lättare. Han är en otroligt eftertänksam och charmig liten kille. Han är också envis som en åsna och nyfiken som få!

 

Han tycker inte om fejk (bröst=bra, napp&flaska=mindre bra), att vara på golvet, när jag försöker söva honom, att åka längre sträckor i bil och vagn, och klä på sig kläder.

 

Idag ska jag äntligen ta mig tid att skriva lite om hur mina två käraste är just nu. Allting går så fort, jag jag är livrädd och ledsen för jag vet att jag kommer glömma helt vanliga, men ändå underbara, dagar som denna.

 

Melanie: Det finns nog ingen tvååring som är så charmig som min fina Melanie. Det finns ingen som oroar mig så mycket men som ändå skänker mig så mycket glädje som min dotter. Hon har helt galet mycket energi, hon är nyfiken, klåfingrig och så oerhört snäll. Men man får inte glömma att hon är otroligt listig och när man minst anar det så sitter hon där och ritar på väggarna.

 

Hon kan göra mig så arg, ibland många många gånger samma dag, bara för att hon trotsar allt jag säger och försöker få ännu mer uppmärksamet.

 

Hon kan göra mig så glad när hon vet exakt när jag behöver en kram.

 

Jag blir lycklig när jag ser henne springa runt och vara den perfekta lilla glada unge hon är.

 

*Hon älskar: Dagis, att vara ute, nappar, låna lillebrors saker, kolla på film på telefonen, korv med bröd, lillebror, lekplatser av alla de slag hoppa i sängen, mormor, morfar, att få göra saker själv, leka med vatten, barbapappa och att vara i centrum av all uppmärksamhet.

 

 

Bilder jag fört över från telefonen, både gamla och nya