trevliga dagar hemma hos agnes måste jag säga, allt känns aningen lättare just nu =)
Förutom att jag bara har sovit i tre timmar så mår jag faktiskt bra. Idag har det i alla fall varit donkendejt med issa och jessica och lite shopping såklart^^
Sen ikväll så blir det kanske lite film och mys^^   annars så har väl inget hänt, eller jo vi hade några "bus eller godis" barn här, men vi hade som vanligt inget godis hemma så vi offrade en tjugolapp.
Mysdag <3

Lite småskön dag idag faktiskt^^ vaknade vid tolv... satte mig framför datorn och inser att det snöar hos alla förutom just hemma hos mig xD  och det har inte börjat än heller. Men det är fest ikväll igen så det väl ganska bra att det inte har kommit nån snö.
Men snart ska jag i alla fall iväg och snacka lite med philip innan jag och leo ska dra till agnes o festa ha lite skoj :D sen blir det fest imorgon och på lördag också, fan måste ta det lite lugnt snart xD
Btw hur det än blir så kommer jag sakna philip jättemkt

Jahopp. Första inlägget. Allt är så trassligt just nu att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om, vill ju inte ha värsta deppiga bloggen. Men just nu är jag tyvärr väldigt deppig. Det beror också nästan till hundra procent på en enda person. Jag vill inte skylla på EN person för att jag mår dåligt men tyvärr så måste jag det. Som tur är så har jag mina underbara kompisar som försöker hjälpa mig, även om dom är lite läskiga i sina planer :S

Hur ska man reagera när man får sitt hjärta krossat? Finns det nån allmän reaktion för hur man ska bli när sånt här händer? För jag har fan ingen aning om hur jag ska reagera. Vet bara att just nu så skulle jag inte ha nåt emot att bara lägga mig nånstans och dö... eller spola tillbaka tiden två månader så jag skulle slippa den dagen då jag gick med på att mötas på stan första gången.
För var det verkligen värt allt detta? Jag vet faktiskt inte, svårt att avgöra för det går ju inte ta tillbaka. För även om det har varit mkt roliga o mysiga grejer så vet jag inte om det är värt att bli sårad såhär. Jag tvivlar STARKT på att den korta tiden är värd så mkt, även om det va underbart. Alla som känner mig kommer fatta vem jag snackar om när dom läser detta, och om du själv läser detta så kanske du borde få veta att det är första gången på ett helt år som jag faktiskt gråtit, även om det inte var meningen så kanske du skulle tänkt lite mer.

Just nu får jag väl bara leva med att få en miljon frågor i skolan och försöka hålla mig så normal dom möjligt, även om jag inte vill det. Allt jag vill är egentligen att ligga hemma eller typ... jag vet inte... jag har inte en aning om vad jag vill göra.

Helt seriöst så hade jag inte pallat med allt om det inte hade varit för alla kompisar. Dom försöker verkligen muntra upp mig, även om det bara funkar tillfälligt så är det ändå en tanke som är väldigt uppskattad.

Usch jag kan inte ens skriva den här texten utan att börja gråta, jag är både ledsen och sårad över allt som har hänt. Men jag är också så sjukt glad över vilka kompisar jag har, för även om dom är lite dömande ibland så ställer dom ändå upp när det verkligen behövs.

Det dåliga är att nu har folk börjat märka när jag mår dåligt. Tidigare har jag varit så mkt bättre på att dölja det. Men jag skriver nu så det kanske inte är så bra att dölja det alltid?

Hm hur får man ett slut på detta inlägget när ämnet kommer fortsätta långt efter att allt är "över"? Jag vet inte så...
Pusshej på alla