Efter en rätt lång bloggpaus kan väl en liten uppdatering vara på sin plats. Flytten är färdig och vardagen börjar infinne sig. Barnen har växt något väldigt i sina personligheter den senaste tiden. Melanie är så gulligt lillgammal och Neo är på god väg att avvänja sig från att sitta på mig hela dagen. Lägenheten är så fin så fin och vi trivs så bra! 

Helgen bjöd på en överraskning på fem årsdagen i form av finbesök från pappa Philip. Det blev en välbehövlig påminnelse om hur bra vi faktiskt kan ha det. Två månader isär var vad dom behövdes. Känslorna är desamma som dom var för fem år sedan. Situationen är annorlunda men det är skönt att känna att känslorna fortfarande är lika starka. Det är annars lätt att man glömmer det i allt vardagsbestyr. Sen att distans i sig är tufft ska man inte ens snacka om. Det var härligt att ha två dagar som en familj men desto jobbigare när det var dags att åka igen. Det jobbigaste är att inte veta när det blir nästa gång. 

 

Min älskade lilla familj. Två fina barn och en fin kille. Inte på samma ställe men det kunde varit värre<3