Veckorna susar förbi och vecka 25 är nu här. Mycket positivt på gång i livet, men även mycket av något som jag skulle vilja kalla... pissitivt? Mest kring mina egna känslor och så visserligen, men tråkigt ändock.

 

Motivationen är i botten när jag behöver den som mest. Själv tror jag att grunden till det hela (utöver hormonstormarna) kan vara stress och en känsla av allmän nedstämdhet. Philip och jag hade en helt underbar dag i Gdynia med strålande sol, shopping, god mat och känslan av att bara (eller ja mestadels i alla fall) vara ett par (som förövrigt börjar närma sig 7 år tillsammans nu!) På vägen hem var det vågigt, säkert inte mycket alls men eftersom det var becksvart ute så kändes det värre än det var. Hej katastroftankar och vakennatt för mig! Måste plugga... men huvudet är på annat håll = inget blir gjort = ännu mer ångest. SUCK!

 

Jag har gått upp lite mer än jag hade velat under graviditeten (Jul, påsk, illamående, cravings och foglossning har alla gjort sitt ihop med att jag känt mig nedstämd (och jag är väl medveten om att jag är känsloätare)) så nu går jag dagligen och tänker på att nästa vecka ska jag väga mig hos barnmorskan och det gör mig ledsen att få se en ny siffra högre än den förra.

 

Som om det inte var nog känner jag mig även ibland misstrodd (i brist på bättre ord) i vissa val i min (vår) föräldraroll, och har även fått höra att Philip inte gör ett superjobb som pappa direkt. Vissa saker sägs såklart i all välmening, men dom svider ändå. Det kan vara kommentarer om kost, hurvida jag är "sträng nog" i min uppfostran, att barnen måste lära sig att inte ta så mycket plats och hur vi pratar med barnen. Kommentarer, även om de sägs i välmening som sårar mig och har gjort att jag numera knappt vill gå hem till vissa personer för att det känns som om barnen bara får höra massa som jag inte håller med om, eller att jag får höra saker som handlar om dom. Och lets face it, ingen vill höra sånt när man verkligen gör sitt bästa och det man själv ser är glada, friska barn som man vill ge allt gott och all kärlek som finns.

 

Så skolan går skit. (Har klarat allt hittills så vitt jag vet, men hade verkligen behövt någon att stötta mig mot nu den sista tiden innan sommaren. Finns dom som kan stötta genom att ta hand om barnen en stund, vilket såklart uppskattas, men uppgifterna går så dåligt att jag hade behövt någon som kunde hjälpa mig lite med dom ett tag.) Planerna för Melanies kalas skiter sig (eftersom det var två stycken som svarade i tid och änsålänge är det en av hennes kompisar som kommer och några släktingar.) Måendet skiter sig av alla anledningar nämnda ovan. Känner mig just nu allmänt nedstämd, omotiverad, ensam och ledsen. Måste dessutom skriva ett inlägg om mellankrigstiden i Sverige, efterkrigstiden i Sverige och jämföra detta med hur det såg ut i resten av Norden. Helst typ nu.