Den senaste tiden har det hänt så mycket bra och det har känts så positivt. Men av någon anledning händer ju inte bara bra saker, utan det måste finnas tusentals små kullar som man måste ta sig över hela tiden. Får man lov att klaga lite då? 

Philip har fått jobb = fantastiskt bra! Philip har timlön = han får inte ut några pengar... typ alls... denna månaden eftersom man får timlön månaden EFTER man jobbat, och han har jobbat hela maj.

Detta är helt klart det största problemet just nu. Så jäkla tråkigt att behöva känna såhär även när man har jobb. I Augusti/september kommer jag dock kunna börja jobba och förhoppningsvis plugga så då blir det ju lättare. Men först är det juni, och sen är det juli och eftersom även jag har timlön så kommer jag ju inte få ut någon vidare lön förrän tidigast september. Jag blir så jäkla sur på skiten! Är så jävla trött på att behöva vända på varenda ruttet korvöre HELA TIDEN.

Nya mantran är:

"Vad vore livet utan prövningar hela tiden?"

"

 

 

Utöver detta svarta molnet över mitt huvud har jag några småsaker på hjärtat som jag går och stör mig på.

 

*Är det så jäkla svårt att komma ihåg mig? Jag har bott i lägenheten sen oktober, Philip flyttade hit i mars. Ändå finns det grannar som knappt kan komma ihåg mig och tillslut säger typ "ah men juste du är philips tjej va?" Seriöst vafan är jag helt osynlig?? Jag har bott här i typ fem månader mer än honom och ändå är det så jäkla svårt att ens veta vem jag är eller veta vad jag heter (trots att jag i vissa fall pratat med personen många gånger och så vet dom ändå inte vad jag heter)

 

*Varför ska man behöva gå och grubbla över hur man uppfostrar sina barn? Jag tycker att Melanie är helt fantastiskt duktig för att vara 3 år! Hon säger tack när hon får nåt, hon är nästan alltid glad, hon är social och hur charmig som helst. Men hon är ett barn, hon är livlig och hoppar och klättrar (som dom flesta barn) och tydligen är jag för slapp som mamma för att hon inte uppför sig enligt andras regler när vi är hos dom (hade jag vetat reglerna hade jag självklart sagt till, eller kunde någon sagt till så hade jag sagt till henne). Det är just såna saker som gör att jag ibland är obekväm med att komma till folk som inte har barn (eller har väldigt små barn och därför inte kan relatera) Det känns bara som att man är en börda hela tiden och man måste alltid tänka på precis allt som barnen gör. Visst jag har ingen strikt uppfostran. Jag är inte intresserad av att driva något slags militärläger heller. Melanie mår BRA och hon har en sån fin personlighet att jag blir lycklig över att jag lyckats få en så fin och omtänksam tjej. Stark vilja har hon, men hon uppför sig så bra att man ibland får leva med lite snedsteg. Men som sagt, hon är barn och det är intensivt att ha barn. Dom gör saker som dom inte ska ibland och det känns jobbigt när folk tycker att dom är jobbiga.  

 

*Jag ammar fortfarande Neo på natten, barnen sover i våran säng efter att dom vaknat på natten, Melanie har napp om hon sover oroligt och har madrömmar, dom kladdar med maten ibland då det inte är med meningen och då säger jag inget, dom får ibland saker med socker i på vardagar, dom blöter ner halva köket för att dom får vara med och diska (diskar gör dom för att dom tycker att det är kul), dom får ganska ofta vara med och välja mat och laga mat och jag gör ibland saker som avleder uppmärksamheten från något för att slippa ta fajter med barnen.

Så. Där har ni mitt slappa föräldraskap som jag trivs med och som håller mina barn glada.

 

*Det finns fruktansvärt falska och jobbiga människor i denna värld och dom håller sakta men säkert på och sållas ut ur min värld. Som min mamma lärt mig: Man ska inte ge någon energi till folk som bara tar och inte ger tillbaka, energitjuvar.

 

Så, nu har jag fått detta sagt. Kanske kan jag fortsätta vara positiv nu?