Allt går upp och ner (tillsammans med hormonerna antar jag) och jag hoppas verkligen att det går uppåt igen snart. Jag har känt sån ångest över att Melanie snart ska skolas in på dagis. Hon känns inte redo, och jag känner mig ännu mindre redo. Känns inte som om jag är redo att ta steget att lämna Melanie till någon som jag inte känner och inte vet att jag kan lita på. Hon är ju fortfarande min lilla bebis.

Senast på bvc var hon 74cm lång och vägde inte ens 9kg... hon är så liten och så busig. Jag tror att hon kommer ha jätteroligt på dagis, hon älskar att busa med andra barn och få springa av sig lite av sin energi. Men tanken på att någon annan ska tillrättavisa mitt barn om hon gör nåt fel, på ett sätt som jag inte gör det och av någon som hon inte känner känns... fel. Jag vet inte varför detta är något som skapar sån oro inom mig, dagis ska ju vara ett hjälpmedel, något som barnet ska längta till och som blir lite avlastning för föräldrarna (Iaf för mig som inte kommerj jobba utan vara föräldraledig samtidigt).

 

Gud va jag känner mig dum när en sån sak som dagis får mig att må som om jag skulle förlora mitt barn...

 

Hursomhelst.. andra tankar.

 

Övrigt fungerar allting bra här hemma. Möblerna från Ikeabesöket har börjat hamna på plats och det är inte fullt så mycket att göra. Jag har inget illamående eller så, bara en fruktansvärd avsmak för allt kött (utom skivat pålägg på macka). Det är bara 3 veckor kvar på jobbet nu, och sen när det är slut så är det nästan dags för ultraljud igen. Vart tar tiden vägen?

 

 

Vad hände med min lilla plutt? 15 månader sen hon var så liten så liten. 

Hur stolt kan man egentligen bli som mamma?

Hur orolig kan man bli som mamma?

Hur lycklig kan man egentligen vara när man blivit mamma?

Kunde inte älska dig mer min älskade tjej. ♥