Jag är glad att jag har ett jobb. Jätteglad faktiskt. Men det finns ett stort "men" i allt. Jag trivs väl rätt så bra faktiskt får jag påstå, överlag snälla och sociala kollegor som jag kan prata med. Men just nu önskar jag att jag kunde vara hemma. Allt som hänt redan, jag vill inte att det ska upprepa sig. Skulle något allvarligt hända skulle jag aldrig kunna förlåta mig själv. Det känns som om jag inte räcker till för Melanie hemma heller eftersom jag har så udda arbetstider, det kan ju vara allt ifrån 7 på morgonen till 10 på kvällen. Jag arbetar ju för hennes skull, för att hon ska kunna få allt hon någonsin kan behöva. Får känslan ibland av att jag hellre skulle vara hemma och vara där för henne. Men hemma skulle jag ju inte tjäna lika mycket pengar. Men vi får stå ut allihopa. Antingen slutar jag jobba i Augusti eller så fortsätter jag ett tag till om jag orkar. Får bita ihop, för allas skull.