Det första inlägget jag läste handlade om hur folk gärna försöker få sina barn att glänsa. Hon påpekade att det verkar som om vissa har svårt att vara glada för andras skull, utan ska istället jämföra andra barns framsteg med sina egna barns. Det fick mig att tänka efter en del och inse att jag sett många som agerat på detta sätt, inklusive jag själv vissa gånger (fastän jag alltid är lika stolt över min dotter även om hon skulle vara "långsammare" i utvecklingen). Dock har jag aldrig menat något illa när jag gjort detta, och det tror jag inte heller att de andra föräldrarna gjort. Sålänge hon mår bra och utvecklas som hon ska så är hon i mina ögon den mest perfekta ungen i hela världen. Vilket är exakt samma sak som alla mammor borde (och förmodligen många också gör) tänka om sina barn. Ens egna barn är de bästa i världen, men man ska också kunna slänga iväg ett enkelt och innerligt grattis till de framsteg som andra barn gör, utan att jämföra med sina egna.

---

För mig är det ibland svårt att uttrycka hur jag ser på föräldraskapet. Dels för att många i min bekantskap har en förskönad bild av vad det innebär att vara mamma, men även för att jag känner att samhället ställer större krav på oss "unga föräldrar". Det krävs en del för att orka igenom alla dagar, att påstå annat vore en lögn men den lögnen är ändå något man ofta målar upp pga rädsla för att folk misstolka.

Så det tror jag var allt jag sällan skriver om i bloggen. Men vet ni vad, vi klarar oss igenom det. Jag tröstar när Mellis är ledsen, vi bråkar, diskuterar och blir sams, jag tvingar ut mig själv i regnet, man får vända på kronorna om det är kämpigt och tänka på att det finns folk bakom en när man känner sig ensam. Man får helt enkelt kämpa lite extra vissa dagar, medan andra dagar går som smort. Att vara förälder är ingen dans på rosor, ändå vill jag inte missa en enda dag i Melanies liv. Det är inte sällan man förskönar sitt liv på bloggen, men vad skulle folk tro egentligen om man skulle skriva annat? Ibland när Melanie är sur som fasen vill jag kanske lämna bort henne någon timme, men det gör jag inte utan jag hanterar det jag skriver bara inte om det.

Ibland orkar man inte, men man gör det ändå. Man får arbeta sig igenom de jobbiga dagarna och njuta av de bra. I slutet av dagen när allt är städat, lillskiten sover och räkningarna är betalda så kan man vara stolt över sig själv för att man klarar det. Man kan vara stolt över att man är den bästa föräldern man kan vara och man försöker varje dag.

Anledningen till att jag sällan skriver om de jobbiga dagarna är för att det känns som om folk tolkar in saker som inte stämmer. Jag vet inte hur folk tänker om mig, men jag vet hur jag hört hur det talas om andra föräldrar i vår ålder. Det är väldigt sällan jag får höra några positiva kommentarer kan jag ju säga, men jag väljer att inte säga något för de som pratar har oftast inte några barn själva, de känner inte den kärleken till någon och vet inte hur mycket man skulle kämpa för sitt eget barn. Alla föräldrar jag känner kämpar för sina barn! Lite underliggande rädsla för att uttrycka mig som jag vill är pga allt jag fick höra under graviditeten som verkligen sårade. Jag vill inte att folk ska oroa sig, och ännu mindre att folk ska prata om oss bakom vår rygg. Philip klarar att vara pappa, jag klarar att vara mamma och Melanie är (oftast haha) så underbar som jag framställer henne på bloggen.

Ett mycket rörigt inlägg kan jag hålla med om, men jag hoppas att de flesta förstår min poäng och kanske tänker om en del. Men de som står bakom mig i regn och rusk ska allihopa ha ett stort TACK för alla kommentarer som värmer. Ibland är de precis vad som behövs för att dagen helt plötsligt ska bli bra. Ibland kanske det inte verkar som om jag uppskattar dom, men jag tar åt mig allt som sägs på ett sätt som gör att jag tror det.