Bättre sent än aldrig som man säger, men här kommer även min förlossningsberättelse för den som är intresserad och för mig att läsa i framtiden.


Vecka 39+3
Den onsdagen den 20 april började som vilken dag som helst vid ungefär tiotiden (för ja det var så länge som jag brukade sova förut;)) Jag vaknade hemma hos Philip och gick sedan hem till min lägenhet en runda för jag hade lite ont i magen. Jag hade jämrat mig i ett par dagar om att jag inte hade haft några känningar alls och att bebisen säkert skulle komma jättesent. Skulle ha ett besök hos barnmorskan på torsdagmorgonen och jag ville absolut inte dit! Hursomhelst, jag la mig framför tvn i sängen och insåg efter ungefär en timme att det bara gjorde ont i magen ungefär var tionde minut.


Jag bestämde mig då för att gå ner en runda till netto och köpa lite godis till Philip och riskakor och dricka till mig ifall ifall det skulle vara något. Jag ringde också mamma och den konversationen lät kortfattat som följande:
Jag: När var det du och Roy skulle komma ner hit?
Mamma: På lördag är det tänkt, vi ska till Roys pappa på Öland osv också
Jag: Jag tror att ni kanske måste komma tidigare för jag tror att det är igång
Mamma: Tror?! Vet du inte? Har du ringt förlossningen? Ring förlossningen! Jag kommer ner senare. Ringer snart


Jag ringer då förlossningen som inte kan göra något för dom kan ju inte veta om det är igång heller. Så jag gick i godan ro till Netto, fick sedan Philip att komma över till lägenheten. Värkarna var ju inte speciellt intensiva för det var inte ens lunchtid än så jag och Philip stack och till pappa  och sedan gick vi tillbaka hemåt. På vägen hem stannade vi en stund på lekplatsen vid arabyparken och gungade och Issy grävde som en galning i sanden. Då började det bli lite mer intensivt så vi gick hem till Philips lägenhet. Väl hemma gick jag på toa och insåg att slemproppen hade gått. Började asgarva, för vad ska man göra liksom det ser jävligt komiskt ut! Vi gick hem till min lägenhet för jag sa att jag hellre ville vara där när värkana började och dessutom så hade vi all mat där hemma. När vi var hemma hos mig så gjorde vi inte jättemycket. Jag lade mig i ett bad men klarade inte av att ligga där mer än kanske en halvtimme för jag bara skruvade på mig för värkarna kom så tätt. Vi klockade hela tiden och det var ungefär 5 minuter mellan värkarna. Eftersom att jag knappt ätit på hela dagen så kom pappa och Erik och hämtade upp oss så vi skulle åka och käka lite. Dock blev det inte mycket för mig då jag inte ens kunde sitta ner på restaurangen. Killarna slängde i sig maten och vi åkte hem igen.


Mamma och Roy kom runt 6-tiden och då hade jag så att säga vant mig lite vid intensiteten på värkarna som de var just då och vi gjorde iordning lite, kollade på tv och vid 8 tiden bestämde vi oss för att gå ner till affären för att se om det kanske kunde dra igång lite snabbare. Vi kom knappt ner till Dalbo som ligger ungefär 7 minuter bort för jag var tvungen att stanna hela tiden så mamma ringde på Roy som skulle köra oss till sjukhuset. Han svarade inte på några samtal men tillslut kom han och plockade upp oss. Vi åkte bort till Teleborg och lämnade deras släp hos Gunn (jag fick sitta på en handduk ifall vattnet skulle gå i deras precis nya bil haha), värkarna var nu med ca 3 minuters mellanrum. Sedan iväg till sjukhuset. Mamma och Philip följde med in och Roy körde hem igen. Vi var på förlossningen vid ca 22 och jag fick då ligga ned (vilket inte var så väldigt lätt) och mäta värkarna i en stund som kändes som en evighet! Karen kom när vi var i det rummet och hade med sig dricka med massa is.
De undersökte mig och kom fram till att jag inte var något alls öppen (sa dom till mig men läste i journalen att jag var öppen 2cm) så jag fick antingen åka hem eller om jag ville så kunde jag få en petidinspruta så jag kunde sova mellan värkarna.

39+4
Jag kommer inte ihåg så mycket av denna tiden utan jag har läst mig till det mesta i journalen
00.45 undersöker dom mig igen och då var jag öppen 4 cm och fick lite lustgas. Fick även en sån nål i handen ifall de skulle behöva sätta dropp
02.12 Nu var jag öppen 6cm och varför de inte tog mitt vatten redan här har jag ingen aning om egentligen! Utan det tog dom en halvtimme senare och det var en sån lättnad när det väl hände. Det står i journalen att de hade svårt att registrera Melanies hjärtljud under värken men det var inget jag fick veta då.

04.00 Började krystvärkarna och först sa de till mig att inte krysta än för jag var inte helt öppen men det var ingenting jag kunde göra något åt.
04.21 Föddes lilla Melanie. Hon hade navelsträngen lindad runt kroppen och låret  men det var inga större problem. De sa att hon rosslade lite när hon andas och sedan sprang dom iväg med henne. Jag fattade inte då att det faktiskt var något konstigt dom hade fullt upp och fixa med mig med moderkakan osv. Jag fick reda på när Melanie var 2 månader att hon hade fått fostervatten ner i lungorna och att dom var borta med henne mycket längre än jag visste om.

Överlag gick allting jättebra, men det jag verkligen inte gillade var den dåliga information jag fick på sjukhuset. Ingenting sades till mig trots att jag skrivit i förlossningsplanen att jag ville veta vad som hände. Nästa gång kommer jag inte heller ta petidinsprutan för den hjälpte inte mot smärtan för mig utan jag blev bara.. hög.
Men allt detta resulterade i en underbar liten tjej. Förlossningen är det mest smärtsamma jag gjort men också det absolut bästa jag gjort. All tid man väntat och längtat resulterar i något som tar mindre än 24 timmar och blir i slutändan något underbart. Nu är hon nästan 6 månader och jag kan inte förstå att det har gått så snabbt. Hon sätter sig upp själv och kryper nästan och hon är verkligen min lilla apa!


Nu ska jag inte dra ut på er tid längre, ett lång inlägg kände jag! Men nu var det gjort i alla fall, jag har tänkt på att göra det ända sedan hon föddes :P Love♥