Inte en enda minut kan jag undvika att tänka på det. Jag längtar, längtar, längtar, längtar så grymt mycket till vår lilla bebis kommer! Det är så lång tid kvar men ändå så nära! Sitter och pratar med Erika, hon är lika gammal som mig och ska ha typ samma dag som mig! Så sjukt skönt och hon tänker på det lika mycket som jag. Känns skönt att ha någon att prata med som inte tycker att man blir tjatig och som faktiskt fattar ALLT man går igenom. Allt från att gråta i skolan, gå på toa en miljon gånger om dagen typ "ifall ifall det skulle komma något blod" till att diskutera allt glatt som en växande mage, lyckan när man går in i en ny vecka och allt som måste inhandlas!

Jag är en person med väldigt stort behov av att prata, och jag är glad att jag har hittat någon som känner likadant. Alla mina vänner är underbara, men dom kan inte förstå allt. Men dom är ändå några av dom viktigaste personerna i mitt liv. Och mamma kommer snart med, och jag bara vet att hon vill prata om allt med mig.

Och Philip som kanske borde vara en av dom allra viktigaste fattar inte ett skit.. eller är det jag som bara inte ser det? Är det jag som reagerar för fort? Jag är fan som Carla i cheers mot honom...