Usch jag vet inte ens hur jag ska skriva. Först och främst så skriver jag blogg för min egen skull. Visst det finns nån som läser men det är ganska skönt att få skriva av sig ibland.
På vissa saker är det svårt att veta hur man ska reagera, och just nu vet jag inte hur jag ska göra. Just nu har allt kört ihop sig, men i skolan är jag glad. Eller ja asså folk tror ju att jag är det i alla fall, men i mitt huvud är det körigt som attan! Allt är körigt.

Vakt till Issy är i alla fall nästan ordnat, lör-ons är lugnt, bara torsdag och fredag kvar. Skolan är sinnessjukt jobbig, flyttandet håller på för fullt. Massa skit. Men mest av allt så saknar jag Philip. Jag saknar honom varje dag, varje timme, varje minut, varje sekund. Jag saknar honom så att det gör ont. Idag va första gången jag grät sen vi gjorde slut. Det va skönt, riktigt skönt att få vara sårbar för första gången på länge. Annars har man alltid en stark fasad mot alla, lr ja halvstark i alla fall. Det är tio dagar tills han åker och det räknas ner alldeles för fort.
Sanningen är att när jag säger att det är bra så kanske det känns bra för tillfället, men det är inte det egentligen, för egentligen så vet jag själv att jag saknar honom, men det kan jag ju inte alltid säga. Jag kan ju inte gråta inför vem som helst, kan ju inte verka svag. Nej för folk som känner mig ytligt är jag wonderwoman! Jag fixar ALLT! jag jobbar, går i skolan, har en egen hund, hinner med kompisar, har ordning på ett eget hushåll, tränar och är ändå glad. Men icke. För dom som har lärt känna mig så vet man att det klaras av, men bara med nöd och näppe, verkligen inte med marginal.

Vi har pratat om att man har ett det, ett jag och ett överjag på psykologin, och jag har kommit fram till att mitt det är ganska stort, större än jag trodde. Men vi har också pratat om vad man egentligen väljer med, om man väljer med huvudet lr efter känslan. Jag har valt att göra många av mina val efter vad förståndet säger, och i vissa fall funkar det. Men nu har jag gjort mig sårbar och valt med hjärtat. Jag valde med hjärtat den underbaraste killen i världen, killen som jag älskar. Jag valde att vänta på honom en gång, med risk för att han skulle vara borta länge, och jag skulle göra samma val igen. För jag tror på kärleken, jag trodde på oss.

Philip (och alla andra med för den delen) använd huvudet, men välj också med hjärtat.
Huvudet ska välja mkt, men hjärtat måste få en roll i det hela också. Annars hade vi inte haft känslor eller hur? Om hjärnan alltid skulle ha rätt, så skulle man inte ha känslor, då hade hjärnan fått ta sina beslut hela tiden och allt hade varit jättelätt, men nu är det inte lätt. Inget i livet är lätt. Men vissa saker är lättare, vissa är svårare. Och vissa saker går att lösa, även om inte lösningen syns när man kollar först, men om man har tålamod och tror på det så funkar det ändå.

"ja ne mogu da zivim s tobom, a i ne mogu da zivim bez tebe, volim te"<3
För er som inte kan bosniska så är detta nåt jag fick hjälp med av Lana att översätta.
Mitt msnnamn sedan ett tag tillbaka och det betyder:
"jag kan inte leva med dig, och jag kan inte leva utan dig, jag älskar dig"