Dagens sentimentala tankar, dom som inte har lust lr ork att läsa kan sluta redan nu.
Det är bara fem dagar kvar.

Hur ska man vänja sig egentligen?
Hur ska jag kunna vänja mig vid att han kommer bakom mig, men nu är det nåt som är annorlunda. Han kommer bakom mig på samma sätt, men han kommer inte under täcket.
Han pratar med mig på samma sätt, men han säger inte att han älskar mig.
Han kramar mig på samma sätt, men kysser mig inte.
Jag älskar honom på samma sätt, och jag kämpar för att inte visa det.
Kämpar för att inte visa hur svag jag egentligen är, hur sårbar jag är.

När jag är hemma ensam är känslan som värst. Känslan av tomhet som liksom gnager tills jag inte har nåt kvar, jag har inte gråtit nästan nåt sen vi gjorde slut men det kanske därför jag känner mig som ett tomt skal?
Hur ska jag vänja mig vid tanken på att killen jag älskar snart är borta, och att han redan inte är min längre?

Blev utbjuden igår av en kille jag va på g med innan, jag tackade ja men vi sa inget datum. Och klart jag kände mig smickrad, men när jag tänkte mer på det så insåg jag att jag tyckte att det kändes... fel och äckligt. Ja det finns inte många andra sätt att säga på det på. Han är jättesöt och snäll på alla sätt men han är ju inte min, och jag är inte hans. Och jag tror att jag måste följa mitt hjärta ett tag till, liksom det måste ju finnas nåt som kallas känslor av en anledning? Den anledningen hoppas jag på ska hjälpa mig få som jag vill.

Även om huvudet vet att det inte finns en chans så vet inte hjärtat det, och varje gång hjärtat får en påminnelse på vad huvudet vet så gör det ont.

"Oh, I just died in your arms tonight. It must have been something you said.
Oh, I just died in your arms tonight, it must have been some kind of kiss.
I should have walked away, I should have walked away"  
Died in your arms - Cutting crew

Yours With Love Always/Lina