Eftersom att inte så mkt intressant i mitt liv händer (uppenbarligen) så satt jag nyss och filosoferade om den ytterst underhållande hårobsession som pågått dom senaste veckorna, detta är vad jag upplevt:


Hår är egentligen helt oviktigt, ändå är det så satans viktigt, jag vågar fan inte gå med bara ben förrän jag har rakat dom, alla kollar ju av nån anledning då, varför egentligen är det inte mitt val att vänta? Visserligen skulle jag nog också snackat om någon kommit med apben, lr ja en tjej i alla fall, men för killar är det accepterat
Men ingen tjej kan säga att dom inte gillar känslan av nyrakade ben på kvällen ;D

Och sen har jag och Jessica haft diskussioner om att killar föredrar blondiner, och jag kan faktiskt tro att det är sant i många fall. Men ofta ser dom inte det som nåt som håller, utan bara nåt att kolla på. Eftersom att bland annat då min egen kille föredrar brunetter och att jag inte vill bli sedd som en blond bimbo. För alla tror att svenska tjejer är dumma, blonda och har stora bröst, och ja i Wales tror alla Philips kompisar också att jag heter Inga! GREAT!

Men jag gillar att vara blond, sålänge det inte är gult så kan jag faktiskt tycka att det passar mig, men tyvärr faller man ofta för grupptrycket, så antagligen lär jag väl bli brunett innan slutet av året. Vi får se helt enkelt.

Nu undrar jag då, varför gör hårfärgen så stor skillnad?
Har jag verkligen blivit dummare med hårfärgen? Jag känner mig inte mindre smart

Blond bimbo my ass, jag är som jag är vare sig jag är blondin lr brunett, vare sig jag har håriga lr rakade ben!^^
Jag hoppas att folk gillar mig ändå, även om jag gillar mig själv som blond och inte har orkat att fixa benen =)



eller

Pusselipuss <3